Hej igen!

Det här med att blogga. Jag tar mig inte riktigt för det nuförtiden. Tycker väl inte att jag hinner eller orkar. Det har varit mycket annat som tagit upp min tid och mina tankar de senaste månaderna, som  jag av olika anledningar inte kunnat eller velat skriva om. Nu är det värsta över och jag börjar så sakteliga få ordning på livet. Jag kämpar på helt enkelt.

Idag har jag hämtat hem barnen. Lika härligt varje gång. Jag vänjer mig aldrig riktigt vid det liv jag lever under de veckor jag är barnlös. Ja, det är så jag ser det. Barnlös, inte barnfri. Visst kan jag göra lite som jag vill och nog har jag det ganska trevligt då också, men det är ändå något som fattas. Vad det är inser man när barnen varit hemma en kväll.

Vi har haft det fint idag. Lite trötta allihopa, tror jag.  Allra tröttast var nog Alice som satt uppkrupen i min famn halva kvällen. Vill sova suckade hon till slut. Snuttfia

When the hard work is done

Dagar då man glömmer matlådan och kaffetermosen hemma brukar inte bli bra dagar, men från alla regler ska det väl finnas undantag. Straffrättsopponeringen gick strålande och nu har vi i basgrupp A gjort vårt i den här redovisningsserien. Ställningen i poängjakten är 18 och nästa betygsgrundande uppgift ligger i slutet av maj. Maj! Dessutom sken solen och jag unnade mig en glass. Barnen var glada. På det hela taget en ganska fabulous dag.

i ren protest

Nej, jag har inte förberett morgondagens seminarie ordentligt. Nej, jag har inte skrivit klart min del av nästa veckas redovisning. Jag orkar inte. Och om sanningen ska fram tycker jag inte att det är rimligt att jag ska behöva sitta sent på kvällarna och göra det som andra kan göra på vettiga tider eftersom de inte har två barn som de måste ta hand om.

Duktiga tjejen!

Idag har Alice kissat på toaletten, för första gången hemma hos mig åtminstone. Lilltjejen var mycket nöjd med sin insats, och mamma blev naturligtvis oerhört stolt. För att inte tala om hur skönt det är att kunna se en början på ett slut till det här evinnerliga blöjbytandet de där båda har sysselsatt mig med i mer än tre års tid.  Tjoho!

en liten sammanfattning

Ska jobba ute på fortet i helgen. Är kanonförkyld. Igen. Kombinationen känns inte helt optimal.

Annars har det varit en fin vecka. Var på biblioteket hela dagarna och skrev på min promemoria. Lagade ingen mat och städade inte heller. Tröttnade på bevisbörderegler och gick ut och drack en öl som blev två. Lärde mig dricka whisky, eller nåja den lite snällare varianten sprit med whiskysmak. Sällskapet menade att Walking in Memphis är min typ av musik (”det är ju lite gammalt och lite rockigt” Vaaaaa?!) och kopplade inte ihop Morrissey med The Smiths. Då har man egentligen passerat gränsen för vad som är ok. Men vi diskuterade försäkringsrätt och gärningsculpa och världsherravälde och hade enormt trevligt i alla fall.

Som om det inte vore nog med festligheter samlades seminariegrupp 6 för en hejdundrande klassfest med den obligatoriska tacobuffén på Jontes, supvisor och alkohol i mängder. Ryktet om mina trollungar har spridit sig och vi hade den obligatoriska konversationen om hur gulligt det är med barn. Ja, för så blir det alltid när folk är lite småfulla. Sen den lika obligatoriska frågan Hur fixar du det? Ja, det kan man ju undra! 🙂 Fantastiskt trevligt hade vi det i alla fall. Jag fick höra kiltstoryn en gång till och det dansades tango på dansgolvet(nej, JAG dansade inte  tango. Herreguuud).

Och ja, jag har nästan hunnit skriva klart min promemoria mellan varven. Det ni!

Sicken måndag!

Idag har basgruppen Adam betat av ännu ett kursmoment, nämligen opponeringen i processrätt. Det gick bra och vi plockade med oss 3 viktiga pinnar. Ett av dagens mer minnesvärda ögonblick var när läraren, i djup frustration över hela sin livssituation verkar det som, kastade sina anteckningar i golvet.  Ett annat var när en manlig kurskamrat visade upp ”sommarformen” och berättade att han ska åka till Rumänien och fotas iförd enbart kilt. Och lilla jag blev generad. Faktiskt!

 

trögstartat

Pluggar hemma idag. Det är typ 20 000 miljarder minusgrader ute.  Så kallt att mitt fikabröd var fryst när jag kom hem från affären. Dessutom har jag sjuk JB-ångest, vilket väl är den egentliga anledningen till att jag är hemma. Särskilt i PM-tider brukar den känslan vara särskilt påtaglig. Det är lättare att ha hjärnsläpp hemma, inbillar jag mig.

Igår gick det bra. Idag går det inte alls. Eller jo, jag har knåpat ihop en figur som kan användas för att illustrera förhållandet mellan bevisvärdepunkten och bevisbördepunkten som jag ska skriva om i min promemoria. Men that’s about it.

När skrivandet går dåligt dricker jag kaffe istället. För mycket kaffe.

Plockepinn!

Dugga: check!

Straffrätts-PM: check!

Straffrättsredovisning: check!

En tiondel av kursens 70 poäng plockade. 48 kvar till AB. Det är dit vi ska.

Härnäst: 3 intensiva processrättsveckor med PM-inlämning, opposition och redovisning. Många pinnar att plocka!

Vi saknar er, Bamse och jag!

Tror att måndagskvällarna är värst. Det är då jag viker barnens nytvättade kläder och lägger i prydliga högar i garderoben. Det är då jag plockar undan alla leksaker som barnen lekt med och hittar en övergiven Bamse under soffbordet. Bamse, som treåringen bär med sig jämt. Bamse som ibland ramlar och slår sig så att både Noah och mamma måste blåsa, krama och pussa. Som ibland får vänta i skåpet på dagis, som alltid får sova bredvid på kudden.

Det blir så plågsamt uppenbart att det är något som saknas när de inte är här.

Alla hjärtans dag

14 februari. Tvåsamhetens helgade dag. Dagen då vi som inte ägnar oss åt romantiska middagar, rosor och chokladaskar tenderar att känna oss en aning misslyckade. Ensamheten bli mer skamlig än vanligt och det där med att ha någon, vem spelar mindre roll, verkar så himla viktigt.

Men det  där med tvåsamhet betyder ju inte så mycket om man inte har hittat rätt, det inser vi ju alla imorgon. Vad är det för mening att ha någon, om denna någon inte gör dig lyckligare. Inte får dig att känna dig som en bättre människa.  Ingen alls. Egentligen.

Idag är jag tacksam för att jag är fri. Tacksam för att jag vågade. Att jag inte stannade kvar i något som tog mer kraft än vad det gav. Även om det innebär att jag spenderar kvällen hemma i sängen med en kopp kaffe. Ensam.