Vardag

Det som är svårast för mig är att få ihop vardagen. Just därför känns det väldigt skönt att man kan få ta sig igenom en helt vanlig tisdag utan att få panik. Att få känna sig tillfreds med sitt enkla, galna, underbara liv. Idag har barnen haft en glad och harmonisk mamma. Det känns bra.

Fail!

Jag har två sätt att hantera ångesten. Ett är att ständigt hålla sig sysselsatt så att jag inte hinner känna efter. Det var den strategin jag körde med igår, medvetet eller inte. Idag testar vi den andra, nämligen att gråta tills det inte  finns några tårar kvar.

Just nu känns det som att alla hjul snurrar alldeles för fort. Jag hinner inte, jag orkar inte och jag vet inte ens om jag vill. Det blir liksom bara så fel när jag spenderar en timme med att gå fram och tillbaka till affären släpandes på tunga kassar - för att komma hem och upptäcka att jag glömt det jag gick för att handla. Jag vill bara ge upp när jag försöker beräkna priselasticiteten på potatis medan Noah klättrar på mina axlar och leker att mamma är en häst.  Jag börjar undra vad jag tänkte när jag trodde att det skulle gå att börja plugga igen. Det gör så ont i mig för jag tycker verkligen att det är så himla roligt, men jag vet inte vart jag ska finna tiden eller energin. Någonstans inbillade jag mig att vi skulle vara ett team, men det finns bara en stjärna i det här laget – och det är inte jag.

En del av mig är arg och besviken. Det var ju inte såhär det skulle vara. Jag är trött på att alltid komma i sista hand. Trött på att höra att jag ska rycka upp mig.  Och jag är helt enkelt inte den som uppoffrar allt som betyder något för mig för att någon annan ska lyckas. Markservice, vilken jävla bullshit.

Jag känner mig så ensam. Det är därför jag sitter här och skriver och gråter när resten av familjen sover. Jag vet inte vart jag ska göra av mig själv, helt enkelt.

Var finns alla praktiska och händiga människor när man behöver dem?

Alltså, den där tvättmaskinen. Den har stått i badrummet i månader utan att vi orkat ta tag i installationen. När vi äntligen fått hit installationsservice, ja då visar det sig att det måste dras en massa jäkla rör. Att ingenting kan gå lätt och smidigt! Jag vill ju bara ha en fungerande tvättmaskin i lägenheten så man slipper bli av med en massa kläder i tvättstugan:(

Just nu tycker jag att det är rätt värdelöst att bara känna en massa juriststudenter. Det vore trevligt att ha en rörmokare i bekantskapskretsen. Faktiskt!

Konsten att hålla sig vaken

Vi har haft en minst sagt intensiv helg här hemma. Mest synd tycker jag om Michael tillbringat tiden mellan nattpassen på Ekonomikum där han och andra provvalskandidater har presenterat sig. Nu är han tillbaks på jobbet och sliter i vanlig ordning och imorgon får det nog bli vila för hans del;)

Att vara solo med barnen är inte heller någon semester. I helgen har jag plockat många husmorspoäng genom att tvätta, städa och inte minst att plocka fram mormors strykjärn. Det har hängt med ett tag och funkar prima! Det är mer än vad man kan säga om dagens apparater. Fast jag skulle helst slippa att göra strykning till en vana så jag vill uppmana herrn i huset att köpa strykfria skjortor alternativt stryka dem själv!

Humöret har varit ganska bra. De hysteriska PMS-hormonerna har återgått till mer normala nivåer så nu känner jag mig inte längre psykiskt störd. Dock är jag vansinnigt trött och har försökt undvika att somna genom att hålla mig sysselsatt med något precis hela tiden. Ordning råder åter i lägenheten, badrummet är sanerat(FY FAN vad äckligt det var!), ungarna har fått gos och uppmärksamhet, Noah och jag har bakat en kladdkaka med dinkelmjöl som belv totalt misslyckad(vet inte om det var mjölets fel eller om formen helt enkelt var för stor för det var en väldigt platt och torr kaka). Men, det är ju inte resultatet som räknas utan vägen dit;) (fast ni som känner mig mig vet att det där inte direkt är mitt motto). Vi hade åtminstone roligt!

Om jag känner mig själv rätt kommer jag inte orka lyfta ett finger imorgon. Jag håller tummarna för att det kommer en snygg och händig karl och installerar vår tvättmaskin och bespetsar mig på att beställa en fet kebabpizza till middag. Man får ju passa sig så att man inte sliter ut sig!

Lördagsgodis

Sitter och myser med gurkstavar, hemgjord vitlöksdipp och ramlösa. På riktigt! Ingen sockerbaksmälla i det här huset imorgon.

Dippen är gjord på fetcrémefraiche. Nån jävla måtta får det väl ända vara

Fel säsong för sandaler

På dagis ska barnen ha inneskor på sig. Helst sandaler. Eftersom Noah vuxit ur sina från i somras var vi så illa tvugna att köpa nya. Det var bara ett problem. Vart hittar man ett par barnsandaler mitt i vintern när det är tio minus och tre decimeter snö ute?! Jag hade god lust att förklara detta mikroekonomiska problem för dagisfröknarna. Efterfrågan på dylika skodon är helt enkelt tämligen sval vid den här tiden på året, och med det följer att utbudet är i det närmaste obefintligt. Och jag vägrar köpa crocs.

Internet tar marknaden ett steg närmare den perfekta konkurrensen. På multinationella La Redoute är det nämligen redan vår och där hittade jag dessa. Perfekta! Att vi sedan kom undan med blotta 150 kronor var ju inte helt fel heller.

Finaste Alice!

Ja, jag säger då det…

Scarcity

Jävlar vilken rövdag. Jag har legat tre steg efter och desperat försökt hinna ifatt livet men tvingats inse att jag inte orkar. Skit också!

Vikten av att sova

Alice vaknade halv fem i morse, sedan var hon vaken och skrek i två timmar innan hon somnade om – typ tjugo minuter innan det var dags för mig att gå upp.  Hennes oväsen höll Noah vaken och nån hjälp fanns inte heller att få eftersom vissas sömn tydligen är viktigare än andras.

Det är oerhört frustrerande att inte få sova. Särskilt när man redan är lite småsjuk och hängig. Särskilt om man vet att man ska upp tidigt på morgonen. Särskilt om man vet att man ska vara själv med barnen hela dagen och inte kommer få ens en liten stunds vila.

Det sista är det värsta. Jag börjar lära mig hur min deprimerade hjärna fungerar. Får jag inte sova kommer ångesten som ett brev på posten. Jag ballar ur totalt. Är stressad, irriterad, sur, elak, ledsen, förvirrad. Jag vet inte hur många gånger jag skrikit i ren frustration idag.  Allt man vill göra är att få sätta sig ner, få en stunds lugn och ro men det enda man uppfattar är barn som skriker och gnäller, drar och klänger och hänger. Då är det hjärnan som spelar mig ett spratt, för barnen är nog precis som vanligt. Möjligen blir de oroliga av att jag är konstig, men det är ju knappast deras fel. Jag inser allt detta men ändå känns det som att jag inte står ut. Jag vill låsa in mig i ett mörk och tyst rum.

Dagar som idag vill man bara ska ta slut så fort som möjligt. Snälla, tänker jag, låt klockan bli sju så jag kan lägga barnen. Det är den sista prövningen. Idag gick det relativt smärtfritt. Tur var väl det

Tummen upp för nya dagiset!:)

Idag var det första riktiga inskolningsdagen för Noah på montessoriförskolan(läs mer om montessoripedagogiken här). Vi var där en halvtimme i eftermiddags när de andra barnen var ute och lekte för att Noah skulle få bekanta sig med avdelningen i lugn och ro. I ett års tid har Noah kastat längtande blickar in på gården och nu fick han äntligen gå dit – snacka om att han var glad!

Redan när man kom in märktes det att det var ett litet annorlunda dagis. Bänkar och hyllor var i barnens storlek, en del av pedagogiken är att barnen ska få klä av och på sig, äta och tvätta sig själva så långt det är möjligt. Själva avdelningen  kändes väldigt mysig och rofylld(kanske för att det var tomt på barn, vad vet jag:P). Ett matrum med små bord och stolar, en liten läshörna med böcker och kuddar, leksaker i olika korgar, pussel, kulramar, målarsaker, lite mer typiska montessorigrejer som skära bröd och syövningar, en trappa i lagom storlek för små barn och det som Noah gillade mest av allt – ett akvarium. Pisk! utropade Noah och tryckte näsan mot glaset. Han blev riktigt fascinerad.

Blygheten från hembesöket igår var som bortblåst och Noah lekte på riktigt bra med fröken. En halvtimme gick på ett kick. På vägen ut mötte vi de andra barnen och Noah hittade en kompis direkt. Vilken tur att ungen ärvt sin fars sociala kompetens;) Jag pratade lite med chefen också, och det verkar som om vi kan ha de tider vi behöver eftersom jag pluggar heltid och Michael bara är föräldraledig med Alice 20%. Skönt! Hon var väldigt trevlig dessutom , och det gör ju inte saken sämre. Tänk tt folk för en gångs skull kan vara lite tillmötesgående:)’

Imorgon är det dags för ännu en halvtimme, den här gången ska Noah vara inne på avdelningen medan en förälder väntar i hallen. Jag tror att det kommer gå bra, han kan väl inte slita sig från alla roliga grejer:)