Stora framsteg

Jag vaknade i vanlig ordning av ett gny från Alice säng. Ganska snart följdes det av ett högljutt skrik. Jävlar, tänkte jag, nu är det dags igen. Jag suckade och beklagade mitt grymma öde, ända tills jag kastade en blick på klockan. 06.37. Ungen hade sovit hela natten. För första gången någonsin. Halleluja, praise the lord! Det var ett mycket välkommet  framsteg efter snart 8 månader av störd nattsömn.

Nu håller vi tummarna för att det inte var en tillfällighet och att fröken sover lika gott i natt!

christmas spirit

Det finns vissa grejer som jag måste göra innan det blir jul på riktigt. Samma saker som vi alltid gjort så länge jag kan minnas. Det är väl inte så märkligt egentligen, men i år känns det extra viktigt. Får det inte vara som det alltid varit går jag under, liksom.

Idag har vi bakat pepparkakor och konstaterat att ett paket färdigköpt deg inte räcker särkskilt långt. Det hänger två stora hjärtan i fönstet som är fina trots att jag överdoserat med ättikssprit i kristyren(dock oätbara eftersom de smakar inlagd gurka). Man lär sig av sina misstag antar jag.

Imorgon tänkte jag stoppa nejlikor i apelsiner. Mest för att det känns så oerhört nostalgiskt. Nån gång i helgen ska jag göra en fet jävla laddning med ischoklad som jag kan tröstäta när ångesten sätter in.

Sen kan fan julen komma

Rehab

Alice sover som bekant inte så bra om nätterna så när vi för ett par dagar sedan var på BVC för att mäta,väga och vaccinera passade jag på att rådfråga proffsen. Sluta nattamma var svaret jag fick. Nu när jag tänker efter känns det självklart. Det är ju inte så konstigt att ungen vaknar stup i kvarten om hon vet att hon såsmåningom får komma till mamma och snutta sig till sömns bredvid mig. Jag har bara inte reflekterat över det förut. Helt enkelt en dålig vana vi lagt oss till med båda tillsammans, för nu är hon såpass stor att hon inte ska behöva vakna och äta tre gånger varje natt.

Hur blev det så här? Mycket beror nog på att det varit det enklaste sättet att få fröken att somna på, och att själv få någon sömn överhuvudtaget. När ungen skriker halva natten tänker man inte rationellt. Man tänker sov, sov, SOV. Sen vill man ju inte riskera att storebror vaknar så att man måste ta hand om två ledsna barn långt in på småtimmarna.

Nu är det avvänjning som gäller. Inget nattammande whatsoever. Alice är fly förbannad. I natt skrek hon oavbrutet i två timmar. Och när jag skriver skriker menar jag vrålar. Jag vet att hon hördes i hela huset. Jag misstänker att man på andra sidan Fyrisån undrade vem det var som förde sånt oväsen. Hon blir sådan när hon är arg och trött. Naturligtvis vaknade Noah också och var uppe och sprang runt i lägenheten klockan två på natten. Totalt kaos. Det var lite panik, lite tårar, mycket bärande men tillslut somnade flickan utan tuttsnutt.

Att båda kidsen sedan sov fram till halv tio var rätt välkommet

I’m back!

Nu var det ett tag sedan ni hörde av mig, men trodde ni att ni skulle bli av med mig blir ni besvikna. Vi lever och har hälsan allihopa, däremot har tekniken inte riktig varit på vår sida. Båda datorerna havererade och jag har nog aldrig känt mig så isolerad i hela mitt liv. För att inte tala om alla blogginlägg jag skrivit i mitt huvud och svurit över att jag inte kunnat publicera.

Nåväl, nu kör vi igen.

Aber scheisse

Det kunde varit bättre, om jag säger så. Noah har varit suspekt lös i magen, Alice är lite lätt febrig och jag mår illa. Som om det inte vore jobbigt nog som det är.

Happy friday!

Idag har jag lyckats bryta den olyckliga fredagstrenden. Det har varit en bra dag utan ångest. Jag har varit trött, förvisso, men ändå glad. Även om jag inte orkat göra så mycket har jag busat och lekt med barnen och bara haft det allmänt bra. Börjar känna igen mig själv och det är skönt:)

 

Alice börjar utforska sn omgivningar mer och mer på  egen hand. Hon rullar omkring och ålar sig runt i cirklar. Det är väl bara en tidsfråga innan hon fattar att man ska koppla på benen och då blir det väl aldrig en lugn stund här hemma. Har lite lätt ångest över att det är iskallt på golven när vi har ett nästan-krypbarn här hemma. Usch.

Sju månader är en härlig ålder tycker jag. Kanske är det för att de börjar röra sig för egen maskin, för jag tycker sjumånadersbebisar är sådär särskilt glada. De senaste dagarna har Alice varit på alldeles strålande humör. Hon, ler skrattar och låter mest hela tiden. Hon har nämligen upptäckt att det går att göra alla möjliga ljud med den där söta lilla munnen. Pruttljud och höga tjut är särskilt roliga. En hel del dadadaramsor blir det också.

Jag sov middag idag. Trots det somnade jag hos Noah. Vaknade i lagom tid för att se Erik och Calle gå vidare i Idol. Finalen är det tråkigaste på hela säsongen tycker jag. Nu är det nog hög tid att sova igen. Sova, sova, sova, det är allt jag tänker på. Först Boston Legal. Är svag för amerikanska advokatserier. Inte för att det är så mycket juridik egentligen, men ibland måste man ju få inbilla sig att det är sådär ens framtida jobb kommer vara. För att stå ut liksom

Storebror och lillasyster

Alice vaknade och var jätteledsen när jag skulle lägga Noah. Eftersom det är stört omöjligt att somna när lillfia gastar fick hon komma med och lägga sig i sängen tillsammans med mig och storebror, till ungarnas stora förtjustning. De börjar nämligen bli riktiga bästisar. När Alice ligger på golvet kan Noah komma och sätta sig bredvid henne och visa upp nån leksak. Titta! I badet plaskar de glatt tillsammans och de kan se på varandra och skratta högt båda två. När Alice är ledsen försöker Noah trösta.

När lillasyster låg mellan oss strök Noah henne försiktigt över huvudet  och gav henne sedan en öm puss på kinden. Det var det sötaste jag någonsin sett! Han är överhuvudtaget en riktig myskille, min lille pojk. Han brukar lägga armen om mig och pilla mig i håret. Man smälter! Jag tycker det är helt otroligt att det redan finns ett så fint band mellan dem, att se dem tillsammans är fantastiskt. <3

åh nej…

Vaknade av att Noah kräktes. I sådana lägen kopplas liksom autopiloten på. Man tänker inte så mycket, bara gör. Skölja unge, sanera sängkläder, bädda rent, trösta efter förmåga. Alice vaknade av allt ståhej, naturligtvis. Två ledsna ungar, hurra. Lillasyster fick ursäkta, för jag valde att prioritera storebror den här gången. Och det var ingen större fara med fröken för hon somnade om ganska fort.

Nu när det är mörk mer eller mindre dygnet runt är det svårt att avgöra vad klockan är. Vi låg i sängen och läste bok och lekte med bilar, i tron om att det var morgon. Först nån halvtimme efter att första kräklarmet gått sneglade jag på klockan. Halv fem! Puh! Det var bara att släcka ned och försöka somna om.

Just nu är läget under kontroll, även om jag känner mig helt förstörd. Inget mer kräk och normalt bajs.  Ungen är pigg och leker för fullt. Verkar inte vara vinterkräken i alla fall, är det nåt annat magvirus lär det väl märkas.

Ut i arbetslivet?

I ett infall av rasande inspiration och självförtroende satte jag mig och skrev jobbansökningar igår kväll. Jag hoppas att jag kan väga upp mitt något tunna CV med mitt magnifika(höhö) personliga brev. Det var faktiskt riktig roligt att fundera ut sina positiva egenskaper, det har jag alltid haft svårt för innan. Så, nu är 6-7 jobb sökta, vi får se vart det leder:)

Jag är ingen riktig kvinna

Tittar på en debatt om biologiska skillnader melan kvinnor och män med professorn Annica Dahlström. Jag tycker det mesta hon säger är kvalificerad bullshit.  Som att det skulle vara bättre att man anlitar en barnflicka istället för att pappan är föräldraledig och att det bor en barnmisshandlare i var och varannan karl.

Hon menar också att yppiga kvinnor har mer kvinnliga egenskaper och är extra bra på att ta hand om småbarn, och att plattbystade kvinnor fått i sig en massa testosteron i moderlivet och därför liknar män både till utseendet och sättet. Dessa manhaftiga fruntimmer är ofta bättre på manliga saker, som att tänka logiskt och meka med bilar.

 Enligt hennes logik borde jag, som har rent urkvinnliga former, vara den perfekta modern. Eftersom jag uppenbarligen har brist på manliga könshormoner borde jag också vara urusel på matte och sånna killprylar. I verkligheten är jag allt annat än nån slags yppig madonna. Jag älskar mina egna ungar men skulle aldrig kunna tänka mig att ta hand om andras. Jag har överhuvudtaget ingen särskilt omvårdande personlighet. Sjuka människor är mest jobbiga. Hemmafru? Aldrig i livet! Däremot är jag en hejare på att lösa ut x, analysera rekvisit, strukturera och planera. Jag hade högsta betyg i alla teoretiska ämnen under hela min skoltid, inklusive matematik och andra ämnen där det krävs en manlig hjärna, som fysik och kemi.

Jag vet inte vad för slags forskning människan stödjer sina teser på, men jag tycker mest hennes uttalanden låter dumma och fördomsfulla.